Det var bättre förr

Under den senare halvan av 90-talet var jag rätt hårt inne i hardcore/punk scenen. Man var på spelningar med okända band i skabbiga, slitna hus där det i bästa fall fanns en scen som var högre än 10 cm, om det fanns en scen. Det var 4-5 pers i en replokal på 2,5x2,5 meter belägen i nåt källarrum utan ordentlig ventilation och ibland även med publik i rummet. Det var spontana spelningar med lånade grejer då ens hela band var där som publik och man kände nåt av de "officiellt" spelande banden och arrangörerna behövde nån mellanakt på 5-10 minuter. Det var att gå ut och bryta av grenar från träd och buskar då trummisen glömt sina trumstockar när man skulle repa. Det var punk och helt jävla suveränt.

I många fall var det en glädje att göra det man gjorde. Det var kul och det var nån skum gemenskap mellan de lokala banden. Ibland var det mindre kul, som då det var 6km till replokalen och snö och propparna gick 3 gånger i timmen eller då vi hade en korttidsreplokal på 1a våningen med fönster(!), vilket i sig var toppen, men då de ansvariga kom och meddelade att de fått klagomål från närmaste grannen 150m bort då vi spelade med öppet fönster och då lät det. Mycket.

Under min tid i USA var det en annan hardcore/punk-kultur men man hade mycket gemensamt ändå med "lokalbefolkningen". Där repades det hemma i folks källare, konserter var i övergivna hus eller hemma hos folk. 50 punkare i vardagsrummet. Kul! Det var aningens mer röj på konserterna med och skador var att räkna med (som då man såg på H20, Skarhead och Kill Your Idols och scenen var 1.30 hög, och belägen i en porrbiograf, och man fick en stagedivande kille med stålhättor i huvet, eller då man såg Good Riddance och det var en betongpelare mitt på golvet som alla röjde runt varpå man råkade halka och höll på att få smalbenet avtrampat och folk drog linor inne på badrummet). Punk.

Idag är den "gamla goda" hardcoren uppblandad med mer metal, såsom Hatebreed och svenska Raised Fist (med fd. medlemmar från Dark Funeral) och Disfear (med fd. medlemmar från At The Gates och Entombed). Det som generellt kallas hardcore idag är mer och mer uppblandat i emo, vilket leder till den nedre delen av bilden ovan. Det är tyvärr det handlar om, och vilket man även ser här i landet. Kajalprydda ungdomar som mest bryr sig om att man ska ha "rätt" utseende. Ser man inte "alternativ" ut så är man ju inte det. Mest alternativ vinner... ett rosa Hello Kitty hårspänne.

Det var bättre förr när det gäller hardcore och punk, fast det positiva i hela utvecklingen är väl att metalfolk och punk/hardcorefolk numera kan enas i en sak.
Emo suger. Nej till emo.