"We are a bit noisy and a bit challenging, but we hope you enjoy it" - Metaltown 2008

För snart en månad sen var jag och Vicky på Metaltown i Göteborg, för andra året i rad. I år hade festivalen utökats till två dagar men gamla som vi är så gick vi bara på den andra dagen. Mycket beroende på jobb, inte lika många intressanta band på fredagen och att det hade blivit en extra tusenlapp i boendekostnad.

Festivalutbudet för sommaren avhandlades redan i vintras och det blev inte som jag trodde då. Where The Action Is var lockande men krockade med vår kompis Malins examensfest samt att det låg extremt nära midsommar. Det såg ut att inte bli något över huvudtaget tills Close-Up damp ner i brevlådan i början av maj. De hade utlyst att de demoband som vann deras tävlingar i 3 nummer skulle få spela på West Coast Riot resp. Metaltown. Första vinnaren var Torture Division.

Jag slängde ut en snabb fråga på deras forum. Skulle de verkligen spela? Snabbare än kvickt svarades det ett "Ja". Världspremiärspelning för världens bästa demo-band. Nästa fråga, skulle de spela på lördagen? Det svarades till slut ett "Ja". Biljetter bokades omedelbart.

Redan klara band för lördagen var bland annat Clutch, In Flames, Opeth, Dimmu Borgir och Soilwork. Toppen line-up! Dessvärre spelade Monster Magnet och Cavalera Conspiracy på fredagen, men Monster Magnet ska spela i Malmö i november, så det löste sig.

Dagen för festivalen kom. Torture Division-tröjan åkte på och spelschemat kollades en sista gång. Vad hade hänt där? Opeth hade ställt in och ersatts av Satyricon. Viss besvikelse infann sig men vi kom fram till att då kunde vi gå och äta middag istället.

Tågresan lärde oss en läxa, köp alltid platsbiljett när du ska mot Göteborg. Väl framme i GBG så checkade vi in på hotellet och begav oss till festivalområdet. Lillasyster spelade när vi kom och det blev riktigt drag när de drog igång med gamla LOK-låtar, som förväntat.

Vi kilade snabbt bort till Close-Up-tältet för att placera oss längst fram inför Torture Division. Fler individer iklädda TD-tröjor samlades längs staketet och efter ett tag kom bandet ut och roddade. Sen var det mangel.

Lord K, Tobben och Jörgen

Jörgen och Lord K

Alla 6 låtar från deras 2 demos drogs plus en låt de skrev backstage. Avslutningen var "Into The Grave", en låt med 20 år på nacken, den första låten från Graves första demo och den första inspelning som Jörgen var med på. Ca 35 minuter kvalitativ dödsmetall blev det.

Härnäst på schemat var att kolla in Soilwork, Helsingborgs stoltheter. Fullt med folk och bra drag vilket bådar gott inför deras spelning i Helsingborg på lördag (som vi missar).

Soilwork

Vi gick och köpte en Clutch-tröja därefter innan vi traskade till scenen bredvid för att kolla på Amon Amarth. Vikingmetal som vår kompis Viking älskar. Vi parkerade oss bland massorna i serveringsområdet. Det var helt ok, men kanske inte riktigt i min smak.

Amon Amarth, ledda av Johan Hägglund och hans mjödhorn

När Amon Amarth avslutade så gick i in till stan för att äta. Valet blev till slut Jensens. Kött åts och sen gick vi tillbaka för att se Satyricon avsluta sitt set. Jag har för övrigt en signerad Satyricon-skiva hemma. Den vanns i en online-tävling som jag glömt bort att jag deltagit i. En dag kom det ett kuvert från Warner med deras "Now Diabolical" i.
Ca 8 månader senare insåg jag att den var signerad. Jag Googlade på mitt namn + Helsingborg för skoj skull och hittade mig som vinnare till den på Roadrunners hemsida. Se på fan.

Satyricon, tydligen inte en duo live

Förra året blev det dubbelpass mellan Cult Of Luna och Meshuggah. I år var det Dimmu Borgir och Converge som spelade samtidigt. Norrmännen var först ut och det var riktigt bra, tajt, orkestralt och riktig maffig "satanic black metal" som Shagrath påpekade att vi lyssnade på.

Det var dimma på scen när Dimmu Borgir spelade

Vi knallade bort till Close-Up-tältet för att se Converge, ett rätt extremt hardcoreband. De är som sångaren sa, a bit noisy and a bit challenging, och det är bara att instämma. Jag hade för nåt år sedan fått hem deras skiva "You fail me" vilken visade sig vara den mest melodiska av deras skivor. Noisy och challenging var bara förnamnet på konserten men vilken energi de hade.
Efter Metaltown har jag dragit in deras skivor i iPoden och lyssnat igenom dem ett par gånger och nu kan jag uppskatta det. Kanske skulle gjort det innan vi åkte dit.

Festivalens enda hardcore-band

Nästa punkt på schemat var att sitta i öltältet i en timme och försöka undvika Nightwish till Clutch började, vilket gick rätt bra. Vi träffade på två finnar, Tonmi och Illaka, som vi satt och pratade med. De var här för att se Clutch resp. In Flames och Soilwork. Tonmi bodde annars i Irland men var på besök i denna delen av Europa för att hålla koll på Illaka som var på permis från fängelset där han hade 1.5 år kvar att avtjäna på sitt straff.

Tydligen vill folk dricka öl på festivaler

Nu var det dags för dagens andra höjdpunkt - Clutch. Neil Fallon och c:o äntrade scenen och visade vad de gick för. Hur var det? Mycket bra, förutom sista halvan där Neil ställde sig vid sidan av scenen och resten bandet jammade i dryga 10-15 minuter. Det var rätt tråkigt. De (och Opeth) spelar dock på Malmöfestivalen - missa inte! De har även nyligen släppt ett livealbum (för er som missar dem).

Så vill vi ha Neil på scen

Inte så

Vi passade därefter på att avlägsna oss från området då In Flames hade dragit igång. De har lyckats bli profeter i sin hemstad och 90% av alla besökare stod ihoptryckta för att få en glimt av showen. På vägen ut gick en man i 40-års åldern som liknade Tom Araya bredvid oss och vi passerade en grupp med tjejer på ca 17-18 år som satt på asfalten. En av tjejerna ropade "Hej! Jag såg på internet att du var snygg!!!" till mannen. Han, jag och Vicky skrattade till lite och jag gratulerade och han kommenterade: "Jo, det är ju dags att få en sån kommentar när man är 40" och skrattade.

Från bron såg vi In Flames och publikhavet och Metaltown var slut för denna gång.