Att skada ett barn.

Idag blir det ett inlägg fyllt med hat och avsky och tyvärr utan någon bild på skitungen.

Dagen var lite seg men fylld av arbete. Jag höll mig sysselsatt ända tills det var dags att gå hem och då har jag massa kvar att göra på måndag. För omväxlings skull så var vi tre som avlägsnade oss från detta hörn som kallas Blekinge iom att Sandra från vårt Malmökontor hamnat i Ronneby med.

Efter en långsam och seg bussresa var i framme i Kristianstad där tåg i riktning mot Malmö stegs på. Vi satte oss vid en gubbe i det halvfulla tåget och så här i efterhand skulle vi valt en vagn längre upp i tåget.

Tre quad-platser bakom oss upptog nämligen av en kvinna i 35-årsåldern och 8(!) barn i åldrarna 4-7. De började rätt snart att leva fan. Barnen sprang runt, tog tidningar som de rullade ihop och skrek på varandra med. Det tar en timme till Lund och vi var trötta på dem redan i Vinslöv...

Vad de skrek, det vet jag inte för jag förstod inte språket. En av ungarna började direkt att böla vilket sedan han skulle ta igen med genom att vara den första 4-åring jag har velat slå ihjäl, en bedrift i sig. Denne jävla snorunge levde fan, slog på de andra barnen, sprang fram och tillbaka genom hela kupén utan att bry sig om övriga människor. Kvinnan han reste med brydde sig inte ett piss, inte ens då 5 barn står och gallskrek på varandra.

Vid ett tillfälle som ungen sprang förbi så halvkastade han sig in i min sida med en armbåge. Jag ville verkligen nita snorungen. Sen kom vi till Eslöv.

Här beslöt sig snorungen att klättra upp på armstöden vid Sandras plats. Han ställde sig upp utan att hålla händerna. Jag kollade på klockan, och tåget skulle inte gå förrens om 2 minuter. Fan. Jag hade velat se snorungen stå där när tåget körde. Han hade antagligen tappat balansen och kört huvet rakt ner i golvet. Det hade blodat och gjort ont, och jag hade skrattat som tusan. Det hade jag förtjänat. Sandra nickade då hon förstod vad jag och Vicky väntade på.

Grabben hoppade plötsligt ner. Fan! Tiden gick och han klättrade upp igen. Jag drog fram min telefon och satte igång kamera. Fokus sattes och tiden gick. Det blåstes i 30-sekunderspipan och jag väntade spänt.

Sen hoppade snorungen ner. För att förtsätta att springa runt och störa folk. När vi till slut skulle kliva av så tog jag ner min väska och ställde mig i gången. Ungen kom springande och jag stod still. Han kom inte förbi. Efter lite knuffande så gick jag eftersom tåget stannade till. Ungen kom förbi och jag röt ljudligt till "Verdamte schnorkindt!".

Jag hade hoppats att barnets dag hade involverat ramlande och blod. Och att jag hade fått en bild på det. Det hade jag förtjänat.